Tandtråd, snabbkaffe och växande husvagnar och tempel
Om vikten av rätt ordningsföljd när vi frestas att döma varandra. Att inte döma - predikan söndagen den 28 juni 2026.
“Var barmhärtiga, så som er Far är barmhärtig. Döm inte, så blir ni inte dömda. Fördöm inte, så blir ni inte fördömda. Förlåt, så blir ni förlåtna. Ge, så ska ni få. Ett gott mått, packat, skakat och rågat, ska ni få i er famn. Med det mått som ni mäter med ska det mätas upp åt er.”
Han gav dem också en liknelse: “En blind kan väl inte leda en blind? Faller inte båda i gropen? En lärjunge står inte över sin lärare. Men när han är fullärd blir han som sin lärare.
Varför ser du flisan i din broders öga, men märker inte bjälken i ditt eget öga? Hur kan du säga till din broder: Broder, låt mig ta bort flisan ur ditt öga, när du inte ser bjälken i ditt eget öga? Hycklare, ta först bort bjälken ur ditt eget öga. Då ser du klart nog att ta bort flisan ur din broders öga.
Lukasevangeliet 6:36-42
Söndagen den 28 juni 2026 går vi med kyrkoåret in i texten från Lukasevangeliet. Det är en del av det som i Lukasversionen ofta kallas för slättpredikan, men som delar hela det radikala DNA som vi hittar i Bergspredikan. Det här är det nya testamentets tio Guds bud men istället för yttre lagar möter vi hjärtats revolution i saligprisningar och vägledning från Kristus.
Vår text ramas in av en stor men viktig uppmaning: ”Var barmhärtiga, så som er Far är barmhärtig.”
Sedan kastar Jesus oss rakt in i vår mänskliga paradgren: konsten att bedöma andra.
Råttfällan i vårt eget bröst
Teologer kallar Romarbrevets andra kapitel för råttfällan. Det är den fälla som aposteln Paulus så skickligt riggar i Romarbrevets första kapitel. I Romarbrevet kapitel ett drar Paulus upp en lång lista på synder och laster. Vi läser, nickar instämmande och känner oss ganska nöjda om vi tycker att vi själva står på rätt sida om strecket.
Sedan slår fällan igen i kapitel två:
“Därför är du utan ursäkt, du människa, vem du än är som dömer. När du dömer en annan fördömer du dig själv, eftersom du som dömer handlar på samma sätt.” Romarbrevet 2:1
Jag tror detta är vad Jesus adresserar när han frågar: ”En blind kan väl inte leda en blind? Faller inte båda i gropen?”
Vad består den andliga blindheten i? Den består inte i brist på teologisk kunskap eller moraliska principer. Inte ens i de goda gärningar vi faktiskt lyckas med. Blindheten består i bristen på insikt om sin egen svaghet, synd och brist. När vi tror oss se andras felaktigheter bäst, är vi som mest blinda för våra egna.
Snabbkaffe, tandtråd, växande husvagn och den viktiga ordningsföljden
Jag var hos tandläkaren för några veckor sedan och fick lära mig något nytt om ordningsföljd: man ska använda tandtråden innan man borstar tänderna. Det förändrar effekten sedan när fluoret kommer. Hyfsat självklart men jag erkänner att jag inte tänkt på det utan använt tandtråd lite random tidigare. Samma sak gäller för ett bra snabbkaffe enligt mig, pulvret ska i först och vattnet sedan, annars löser det inte upp sig som det ska.
Det finns viktigare processer i livet än tandtråd och snabbkaffe där ordningsföljden är helt avgörande för resultatet. Det går inte att fuska eller kasta om stegen.
Ändå är det precis det vi riskerar att göra i det andliga livet. Vi vill gärna bedöma om någon annan har omvänt sig tillräckligt för att vi ska ge vårt godkännande, varifrån vi nu tagit oss den rätten. Vi letar efter tecken, räknar deras frukter istället för att väga dem som man ju oftast gör när det gäller frukt. Vi vill ha snabba kvitton på vår egen helgelse och frestas skriva ut en dyr nota med rejäl dröjsmålsränta för andras brist på helgelse. Men vi börjar i fel ände. Hur ska vi kunna värdera en annan människas omvändelse när vi inte har gjort det grundläggande arbetet med oss själva? Och framförallt när vi inte ens räknar in att vi pratar om ett Guds barn, en medborgare i Guds rike, rätffärdiggjord av Kristus själv?
Sann omvändelse är en djup, osynlig process under ytan. Den behövs och den ska pågå men den är inte till för att uppnå en status av godkännande. När vi kastar om ordningen och börjar med att granska nästan, blir resultatet bara bitterhet och dömande. Nej, Guds rike är på många sätt det omvända riket! Du får faktiskt lönen först, frälsningens gåva, och sen får du jobba på frälsningen resten av livet. Du dör i dig själv först och sedan lever Kristus genom dig, det går från död till liv. Du får högsta betyg, rättfärdighet i Kristus, men sen får du använda resten av livet till att lära dig att leva som Jesus vill, det vi kallar helgelsen. Genom livet är tanken att vi ska bli de vi i Kristus redan är. Precis som Gud skapade oss till sin avbild, till att bli honom lika. Avbilden är, likheten blir. Något som redan är, det är det som blir till i helgelsen. Det handlar inte om att bli någon annan, omvändelsens ordning handlar om att bli ditt ursprung. Ditt oförfalskade, äkta du.
“Växer han när du vattnar’n?” En värmlänning gick förbi husvagnen på campingen, som jag en gång ägde ett år, när jag stod där med min gröna vattenkanna och fyllde vatten genom tanklocket på den röda-vita vagnen. Jag blev värmlänningen svaret skyldig. Men svaret, när det gäller den troende människan är ju faktiskt ja!
Vi får växa till som ett tempel, som Paulus skriver i Efesierbrevet 2:21. Det är en motsägelse, som att vattna husvagnen och som belyser just detta, inte kan väl ett tempel växa, det är ju en byggnad. Men just det kan det. I Guds rike växer något till utifrån vad det redan är och det är det som borde få oss att avhålla oss från att döma varandra. För Gud är inte klar med oss ännu och ändå är vi redan hans. Hans tempel, hans avbilder.
Jaja, det blev några bilder i den här predikan för att visa på hur lätt det är att tänka i fel ordning och därmed döma ut sig själv och andra. I vår evangelietext finns också flera symboliska bilder.
Vem får peta i ditt öga?
En bild är den om flisan och bjälken. Det är en absurd, nästan humoristisk bild. Hur kan någon med en hel timmerstock i ögat försöka utföra precisionskirurgi på en annans näthinna?
Att operera i ett öga kräver en enorm precision och inte minst patientens tillit. Då krävs det att man själv ser klart.
Frågan vi måste ställa är: Vem får peta i dina ögon? Svaret bör väl vara: Endast den du litar på. Endast den som närmar sig dig med fasta och säkra men också barmhärtiga händer.
Den judiske litauisk-franske filosofen och författaren Emmanuel Levinas skriver i Totalitet och oändlighet om mötet med den andres ansikte som ett etiskt tilltal. Ansiktet ställer ett absolut krav på oss: Du skall inte dräpa och innebär att den andre inte får reduceras till ett objekt för vår bedömning, utan mötas som en sårbar och oersättlig annan människa. Det syns mig som att Levinas tänkande i detta säger något djupt sant: Det är svårt att döda någon du ser i ansiktet, ett ansikte också det med ögon. Det är också ett känt knep för att avhumanisera någon, att vägra att se den i ögonen.
Men en flisa är ingen orsak att döda en människa.
Förlåt så blir ni förlåtna – men av vem?
Jesus säger: ”Förlåt, så blir ni förlåtna.”
Ibland har vi läst detta som att Guds förlåtelse till oss är villkorad. Att om vi inte lyckas förlåta vår nästa, så stänger Gud dörren för oss. Men om vår tro villkoras via mänskliga prestationer blir hela evangeliet fel. Då blir nåden plötsligt en prestation. Igen har vi fått det i fel ordning. Ändå ska vi förlåta varandra, detta som en följd av att vi redan är förlåtna. Och det måste väl ändå vara större chans att bli förlåten av någon annan om man själv är beredd att förlåta?
Texten handlar mycket om relationen mellan oss människor. Det är varandra vi ska förlåta för att själva bli förlåtna av varandra. Det handlar om att skapa en kultur där det är möjligt att gå vidare. Om vi vägrar förlåta i de mänskliga relationerna, låser vi in oss själva i ett fängelse av bitterhet och kanske av hämnd. Det rågade, skakade måttet handlar om det sociala kapitalet i församlingen och i samhället: det vi ger ut till andra, får vi tillbaka i vår egen famn. I det läget måste man avstå att hämnas och lita på att Gud en dag reder upp allt, till och med hämnden tar han hand om (Romarbrevet 12:19). Vi får värja oss när människor vill döda genom att köra i hela knytnävar i våra ögon utan att någon gång se oss i ansiktet. Försvar för att överleva är verkligen inte att döma, det är snarare dess motsats. Hämnd däremot, är något helt annat, som aldrig ska tillhöra någon människa, allra minst kristna.
Ser vi klart nog?
Jesus avslutar med en uppmaning till ordning, som med snabbkaffet och tandtråden:
”Ta först bort bjälken ur ditt eget öga. Då ser du klart nog att ta bort flisan ur din broders öga.”
Målet är alltså inte att vi ska ignorera varandras flisor. Vi behöver hjälp att se klart. Men ordningen är helt avgörande. Det egna rannsakandet måste alltid gå först.
När vi inser vårt eget djupa beroende av Guds barmhärtighet, då byts domarsätet ut mot en tacksamhetens plats, och våra händer kan hjälpa någon att se klart.
Att avstå att döma är att förstå att det är ju inte klart ännu! Fäll därför inga förtida domar står det i Första Korintierbrevets fjärde kapitel. Gud är inte färdig med oss, därför ska inte vi döma utan överlämna både domen och tiden för domen till honom. Vi har redan fått den vackraste gåvan i frälsningen och högsta möjliga betyg i den rättfärdighet Gud ger på grund av vad Kristus gjort på korset, inte på grund av oss och våra gärningar. Nu ska vi bara lära oss att leva som Mästaren lär. En skola vi lär behöva gå i hela livet.
Med det mått man mäter med blir man själv mätt säger vår text. Och av detta blir sedan famnen full.
Ordet barmhärtighet kan översättas med att ha ett hjärta i barmen. Hjärtat är ju nära famnen. Jag hoppas vi inte samlar famnen full av domar. Må vår famn istället vara fylld av den barmhärtighet som ligger nära Guds hjärta.
/Daniel